Sammanfattning säsongen 15/16

Hur sammanfattar jag en säsong jag knappt förstår har hänt överhuvudtaget? Ärligt talat känns det som en film man sett och den slutade lyckligt. Jag kan stå med ryggen rak och säga att jag varit med hela vägen, från försäsong i Hedemora till avgörande i Örnsköldsvik. Jag gav aldrig upp, det gjorde turligt nog inte grabbarna på isen heller, därför älskar jag er allihop.
 
Jag ska iallafall försöka mig på en sammanfattning ur mitt perspektiv. Varnar för ett långt inlägg på förhand med andra ord. det var en lång säsong, trots allt.
 
Augusti
Försäsongen började 12e augusti med match mot Almtuna i Hedemora. Det jag minns mest från den matchen är att jag frös som in i helvete (hade varit hemma i Sverige 2 dagar) och Touhimaas pock samt sidledsförflyttningar. Annars var det en typisk försäsongsmatch, lite virrigt och puckarna satt knappast på bladen.
 
Sen var det dags för Gävle/Daladuell mot Brynäs i Tegera. Tror det är bäst att slänga in ett citat på det jag skrev dagen efter matchen, med tanke på hur säsongen artade sig. "Hade inga större förväntningar men herrejävlar vilken match, vilken energi och vilket spel. Detta kan bli en riktigt rolig säsong om detta spel fortsätter." Jag fyndade även Russells krigartröja i shoppen, tro mig han var nog med i anden hela säsongen haha.
 
September
Tro det eller ej men vi hittade även till Arboga ishall på försäsongsmatch. Med tanke på att vi spelade mot Örebro och de inte körde över oss fick man lite högre förväntningar på säsongen. Minns inte så mycket mer av matchen än att jag gärna inte besöker den hallen igen haha. Vi var även på försäsongsmatch i Västerås men den har jag förträngt helt uppenbarligen.
 
Säsongspremiär mot Timrå!! Premiärmatch är alltid premiärmatch, vi lyckades vinna den, nog så. Just där och då var jag mest lyckig över att vara på vägarna med galna vänner och att stå tillsammans med alla sköningar på Norra. Match 2 var mot Almtuna. Nog att Almtuna är svåra att möta i den där skithallen men helvete vad jag hatar att förlora just där och det är precis vad som hände. Efter denna match kom ytterligare 4 förluster på raken, mindre kul period innan vi lyckades vinna mot Vita hästen, innan vi blev totalt överkörda av AIK på Hovet. Vi konstaterar att detta var starten på en väldigt jobbig period.
 
Oktober
Oktober var kort sagt väldigt påfrestande för många som engagerade sig i Leksands IF. Inget flyt alls... Trots det var jag på plats och firade Tegera arenas 10 årsjubileum. Vi hade lite flyt med att alla slog alla just då och trots många tappade poäng var det bara 7 poäng upp till toppen. Valde mina matcher helt rätt i början av månaden då vi vann mot både Sundsvall och Asplöven. Det var nog där laget började kriga tillbaka, 1 poäng mot Västerås, 2 mot Björklöven och 3 mot Timrå, alla bortamatchen som tydligen var jäkla svårt att ta poäng i. Efter det togs vi direkt ner på jorden och blev överkörda hemma av Almtuna med 0-5. Vi hade nog roligare på Norra än vad matchen speglade. Spontana måljubel och "huvud-axlar-knä-och-tå" blev det. Skrev ett långt inlägg om kärleken till Leksand då, kan läsas här. Fick även chansen att vara med i radio i ABB arena.
 
November
Konstaterar att vi fortfarande kunde tacka våra konkurrenter att de tog poäng av varandra som gjorde att vi trots riktigt dålig tabellplacering inte hade många poäng upp till toppen. Början av november var tyvärr många förluster och några poäng på kontot. Tabelläget till trots, packade ett gäng tappra själar in sig i en minibuss och drog till Sundsvall. Sundsvall var inte bra men Leksand var sämre. Totalt mörker. Det började bli jobbigt och tankarna mörka. 2 matcher senare låg vi absolut sist i tabellen och många började få panik över ett "nytt SSK"... Rykten om konkurs började även spridas i forum. Lite mer panik. Något behövde göras. Frustrationen var överhängande.
 
Sen kom Perra, hallelujah! (skämt å sido).
 
December
Var november totalt mörker så började man skymta ljuset i tunneln under december. "Perra-effekten" var omedelbar, flera vinster på raken, en förlust på straffar mot Almtuna (vad annars) annars var formkurvan spikrak. Matchen jag minns mest under december var matchen hemma mot BIK Karlskoga, det var mycket känslor över lag den matchen, på isen och bland oss supportrar. Domarn höll på att tappa det fullständigt efter en riktigt ful tackling på Ytterell som fick bägaren att rinna över för många på Norra. Sen hände det, 2 mål i sista minuten och Porsberger avgjorde med 1 sekund kvar. Jag lipade på Norra faktiskt. Även Leksands Superstars firade 20 år. Vi hade även våran första tjejhelg, match gånger 2 och LIF-natta mellan. Det blev succé! December avslutades med en 8-3 vinst mot Sundsvall.
 
Januari
Segertåget fortsatte men lite farthinder på vägen. Globenmatchen är en av de som sticker ut. Först var det jäkligt trevligt med både för- och efterfest i Annexet. Men matchen i sig, när det väl släppte så rassla målen in. Haukke var grym, Mora visade återigen att de är lillebror. Leksandsklacken mötte inget direkt motstånd mot 3 pers på bortastå (några fler okej). Stämningen var grym! Annars var det rätt många bortamatcher under januari som inte passade med mina arbetstider. En match jag minns är den mot Almtuna hemma, när vi bokstavligen kör över dem med typ 2 kedjor juniorer pga sjukdom och skador. Sen har vi resan till Karlskoga, fyfaaan. Tänker aldrig åka till den hallen igen. Matchen var dessutom en ordentlig plump. Med resesällskapet var resan värd sin tid iallafall.
 
Februari
Ett hektiskt spel- och reseschema påbörjades i februari. Leksand spurtade verkligen mot slutspelsserien som var målet. Tror inte vi tappade många poäng under februari, vilket var helt galet. Grundserien avslutades med tjejhelg 2.0 och att köra över Björklöven med 10-4. Vad hände där liksom? Vilken jävla fomtopp! Slutspelsserien var ett faktum och vi slutade grundserien på 5:e plats efter att ha varit toksist och dömda att spela div 1 kommande säsong.
 
Mars
Inför mars månad hade jag räknat in 750 mil på vägarna för att stötta Leksand. Men jäklar vad vi åkte på matcher. Leksand måste uppenbarligen göra det svårare för sig än de måste. Med 1 poäng med in i serien var alla vinster viktiga. Såklart började vi med att torska mot Oskarshamn borta, aja på förhand kunde jag hantera den som seriens enda förlust. En lätt vinst mot Karlskoga hemma och vi var på banan. För att strula till det med en förlust mot Timrå hemma. Det var vinst som gällde mot Almtuna borta efter det. Resten är nästan en historia för bra för att vara sann. Jag åkte till Leksand, sista matchen mot Mora och 4 mål flera än Mora gjorde var ett måste. Tankarna inför var rätt harmoniska ändå, vi hade inget att förlora. Sen kan tyckas att 4 mål fler är ändå en del. Grabbarna hade gjort en förjävla bra andra halva av säsongen att att en förlust ändå var ok. Där stod man på Norra och fattade ingenting. Spelet gick som på räls och målen rasslade in. Slutresultatet blev 6-0 och glädjen och stämningen i hela arenan går inte att förklara. Jag gråter än idag när jag kollar på den här matchen. Det är glädje på riktigt.
 
Playoff mot Tingsryd väntade. Eftersom de precis torskat mot AIK i allsvenska finalen var jag rätt säker på att vi kunde ta dem. Fortsatte spelet som det gjorde mot Mora och att vi vann matchen nere i Tingsryd så skulle vi ta dem hemma. Det är precis vad som händer, jag finner mig än en gång ståendes på Norra, gråtandes glädjetårar medan jag kramar alla jag kan komma åt. Nyp mig jag drömmer, vi ska möta Modo, vi har chansen att gå upp igen.
 
I ärlighetens namn trodde jag att matchserien mot Modo skulle bli tuff. Jag trodde inte att de skulle gå blankt igenom som de gjorde året innan mot Vita hästen. Vårt lag var långt frå nöjda med säsongen och hade allt att vinna. Lite som Malmö mot oss året innan. Tack vare mina underbara kollegor kunde jag vara på plats i Leksand samtliga hemmamatcher i direktkvalet. Vi vart ordentligt överkörda i de första två matcherna innan vi återigen reste oss ur askan och vann nästkommande två matcher för att återigen ha chansen. Modo passade på att göra match 5 till en slakt med 7-1. Inte fan gav vi upp för det. Match 6 i Tegera var magisk, grabbarna vägrade lägga sig ner och dö. Det var en krigarseger och allt skulle avgöras i Ö-vik, match 7.
 
April
OBS det är inget skämt, det är ingen dröm! Jag fick ledigt för att åka med Superstars upp till Ö-vik. Ångrar det inte ett dugg. Alla leksingar på plats var laddade, vi skulle sjunga och kriga in i slutet. I två perioder blev vi ordentligt överkörda, eg i tredje också. Men skam den som ger sig. Jag sa till mamma på bussen upp att blir det övertid vinner vi. Med 3-1 långt in i tredje kändes det som att vi fick nöja oss och ta ett år till i HA. Vid 3-2 vädrade vi annat och vid 3-3 med ca 1 minut kvar av tredje gick vi bananas på bortastå. Laget hade gjort det igen. Vi var med i matchen igen. Under pausen mellan tredje och övertidsperioden stod jag och log, skakade nog lite pga nerverna men jag log. Magkänslan var bra, viskade till Maria att det här tar vi. Blev hyschad att sluta jinxa haha. Övertidsperioden började nån gång, det jag minns är en jätterädding av Haukkeland några minuter innan Montpetit avgör med det mål som nu är legendariskt. Jag minns inte ens att jag ser situationen när han tar pucken, kommer fri och gör mål. Det jag minns är en jäkla glädjevråk från hela bortastå, jag ser inte ett dugg pga alla glädjetårar och alla kramar. Känslar är obeskrivlig. Jag kan inte se sekvensen eller firandet efteråt utan att grina. Kan knappt tänka på det utan att grina. Jag fattar knappt att det har hänt fortfarande.
 
Jag fick frågan om vilket år som var bäst när vi gick upp, 2013 eller 2016? Även om 2013 var magiskt efter så många år i HA så kan man inte annat är säga 2016. Jämför lagen, och jämför deras resor. Vilken jävla säsong! Det var en chock, verkligen. Blir känslosam när jag sammanfattar det här. Även om jag varit helt slut efter den här våren så längtar jag efter nästa säsong. Jag längtar efter gemenskapen och min blivita familj. Jag längtar efter alla dårar som jag spenderar ett ex antal timmar med varje säsong, i bussar, i bilar, i arenor och ishallar.
 
Jag känner mig väldigt "fanatisk" när jag skriver det här. Förra säsongen passerade jag 1000 mil innan jag tappade räkningen men let´s face it. Det är mycket trevligare att se hockey live med massa vänner och likasinnande än själv hemma i tv-soffan. Jag tänker fortsätta åka på så många matcher jag kan nästa säsong. Första resan blir 12 augusti, i Hedemora ishall. Lär frysa arslet av mig igen då jag kommer hem från Gran Canaria på natten. Jag tänkte fylla detta inlägg med bilder men de har redan lagts upp. Vill ni kika finns det under kategorin "Ishockey". Lite semester sen är jag redo för en ny säsong, hoppas haffa mig ett säsongskort tills dess! Kärlek till alla er som orkat läsa.
 
Leksands IF