Less på livet

Rutiner kring kost och träning går som på räls. Förra veckan blev det 4 pass samt ca 2 h skrivskoåkning. Sen har jag haft sån träningsvärk att jag knappt kunde röra mig, fick ställa in passet i tisdags men idag så. Vi har en överenskommelse på jobbet att vi går i trapporna, ingen hiss och att vi ska stå minst 3 h per dag. På en månad gör det nog lite skillnad.
 
Annars måste jag återigen slänga ur mig massa frustration. Det strul som varit mellan Uppsala - Stockholm med både pendeltåg och vanligt tåg de senaste veckorna är fan inte okej. Om ni bara förstod hur frustrerande det är att aldrig veta när man kommer till jobbet eller när man kommer hem. Jag vill påstå att det varit strul var och varannan dag sedan i december. Ändå lägger trafikverket ut statistik på att 95 % av tågen är i tid. Är ni dumma i huvudet!? Det är de inte, jag åker ju förfan varje dag.
 
Vad är problemet? 11 december gjordes tidtabellerna om för att det skulle bli bättre, snarare sämre. Det är så jäkla fullt på tågen och folk är dumma i huvudet på riktigt. Vänta på nästa tåg när det är fullt? NEJ FÖR FAN kläm in folk lite mera. Förra veckan stod vi som packade sillar hela vägen till Väsby. Höll helt seriöst på att få panik. Var nästan så att jag sprang ur tåget igen efter att ha väntat i 1 h. Jag ville nästan hoppa framför tåget för att slippa skiten. På pendeln är det djungelns lag som gäller, ingen visar varandra den minsta respekt.
 
Så har vi detta med allt hostande, snorande och äcklande. HÅLL FÖR!! OCH TORKA INTE AV DIG PÅ SÄTEN OCH STOLPAR!! Nej jag är riktigt frustrerae just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Det här sugen livslusten ur mig just nu. Det är inte alls roligt. Man ska inte behöva förlora sig själv och sin själ för att åka till ett jobb som man trivs med. Värsta är väl att detta går ut på jobbet, konstant irriterad och trött. Inte ens kul att jobba just nu.
 
Jag gör verkligen mitt bästa just nu. Frågan är hur länge jag orkar. Chefen har bokat in möte med mig nästa fredag. Kanske är besked om jag får fast tjänst eller inte. Vill jag ens det just nu? Spontant känns det som att jag skulle tacka ja för min egen trygghetsskull mer än glädjen att få vara kvar, dvs fortsätta pendla. Då får jag även skuldkänslor för det.
 
Till och börja med kan jag inte fortsätta åka med pendeln. Jag kan verkligen inte det, mår psykiskt dåligt. Så då är alternativet Movingo, dvs SJ. Det kanske inte blir mindre strul men kanske mindre kaos. Det kommer att kosta mig 600 kr mer i månaden. Det kanske det är värt för min mentala hälsas skull. Kan kapa restiden per dag med 40 min. Det är ändå en del på en vecka, om det inte strular. Jag kan sova 30 min längre på morgonen och ändå vara på jobbet samma tid som nu t.ex.
 
Jag måste testa iallafall. Efter det kan jag säga att jag gjort vad jag kunnat. Även om jag tycker att både chef och kollegor är förstående och flexible så kan inte detta strul fortsätta så mycket längre. Då blir jag endast en löneslav som åker till jobbet för att få pengar men njutningen är minimal.
 
Tack för mig. Fortsättning följer...