Delade känslor
Tja, vi förlorade uppe i Ö-vik igår. Inga små siffror heller, 7-1 för att vara exakt. Försöker fortfarande bestämma mig för om vi faktiskt blev överkörda som alla medier vill få det till, eller snarare att vi gav bort matchen redan i första men framförallt i andra perioden. Är väl sak samma egentligen. Sanningen är väl kanske att det tuffa matchschemat med 18 matcher på 32 dagar börjar kräva sina offer. Det är nästan en halv grundserie på 1 månad. Våra krigare är trots allt människor som alla andra, men de vägrar ge sig. Jag kan inte annat än att vara stolt. Hur länge orkar de?
Sista hemmamatchen är imorgon. Det enda som stoppar mig från att åka är om chefen verkligen säger nej. Annars slutar jag lite tidigare och drar upp till Leksand. Vad som än händer imorgon så ska laget hyllas. De har varit uträknade gång på gång denna säsong men ändå inte gett upp. De har fortsatt kriga och nästan gjort det omöjliga. Skulle vi gå upp så är det fanimej ett bragdguld till A-laget som gäller.
Så frågan är nu om de orkar komma tillbaka på Modo ännu en gång? En del av mig känner att det är okej att förlora, de är hjältar ändå. Kanske för att jag egentligen inte vill tvingas åka upp till Modos pissiga bortastå på fredag, vilket jag med största sannolikhet kommer att göra om det blir en match 7. Förutsatt att jag får jobba halvdag, kollat med kollegorna, det är grönt. Samtidigt vill jag att de vinner imorgon, jag vill inte se något annat lag fira sin SHL-plats på våran is någonsin igen!
Vilket i-landsproblem...